Synliga tatueringar

adidas-1979

Jag trivs med folk som är unika och speciella, alltså på riktigt jag menar inte ”just den här svarta jackan och precis de här blåa jeansen är det ingen annan som har”. Inte folk anstränger sig för att vara udda, jag trivs med de som försöker dölja hur konstiga de är och det trots det bubblar igenom. Jag har många kompisar med diagnoser av olika sort, med bakgrund i andra länder, med märkliga, tunga eller otroliga historier i ryggsäcken. Folk som har velat eller varit tvugna att ta andra vägar i livet än de flesta.

Jag har inga tatueringar, (jag är ingen hipster, jag har inte en tramp stamp i form av ett konsum-märke) men många av mina kompisar, många, har det. Att ha en tatuering med sina barns namn, eller bortgångna vänner och familj kommer alltid vara ok, men att synliga tatueringar, som inte betyder nåt, bara för att visa att man minsann vågar ha en konstig tatuering kommer om 10-15 år vara precis som att alltid ha en midjekort kavaj, att kalla folk ”din märla”, ”ditt ägg” eller ”du är ju bäng” för att såra dem, det kommer vara ett tydligare tecken på att man är fast i det förgånga än att drömma om en Lamborghini Countach och ett tydligare tecken på ålder än rynkor och grått hår.

”Fin tatuering, min mormor har en likadan… Tänk att ni tyckte det var häftigt då…”.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21455094.ab